Intravenös injektion. Vid intravenös injektion blir läkemedlet injicerat direkt in i blodbanan för vidare transport till verkningsstället. Intravenösa injektioner används när det finns behov av en snabb effekt. Sjuksköterskan som ger injektionen måste vara speciellt uppmärksam på att biverkningar kan uppstå snabbt, och veta vilka åtgärder som då måste sättas in. Det är även viktigt att känna till att en del läkemedel som injiceras intravenöst är vävnadsirriterande och kan leda till allvarliga vävnadsskador om de injiceras fel.

Intramuskulär injektion. Intramuskulära injektioner sätts antingen i den stora sätesmuskeln, i lårmuskeln eller i överarmen. Ska en liten volym ges, upp till 2 mL, är alla tre områdena lämpliga. Ska mer ges, ska injektionen inte sättas i överarmen. Intramuskulära injektioner upplevs ofta som smärtsamma och bör om möjligt undvikas hos barn. Effekten uppnås snabbare än vid subkutan injektion eftersom blodcirkulationen i en muskel är bättre än i subkutan vävnad.

Subkutan injektion. Från en subkutan injektion sker absorptionen till blodbanan långsammare än vid intramuskulär injektion. Subkutan vävnad är känsligare för vävnadsirritation och för stora injicerade volymer ( över 2 mL) . Subkutana injektioner används oftast vid diabetes och hormonbehandling. Patienterna måste ofta lära sig att sätta sprutor själva, som vid insulininjektion vid diabetes och trombosprofylax med lågmolekylära hepariner.

De vanligaste injektionerna kan ges

  • intravenöst (i.v.) - i en ven
  • intramuskulärt (i.m.) - i en muskel
  • subkutant (s.c.) - under huden.

.

Injektioner kan till exempel även ges:

  • Intraarteriellt (in i en artär)
  • intradermalt (direkt under hudytan)
  • intraspinalt (i spinalkanalen)
  • epiduralt (i epiduralrummet)
  • intraartikulärt ( in i en led)
  • intraperitonealt (in i bukhålan)
  • intrapleuralt (in i lungsäcken)
  • intrakavernöst (i svällkropparna penis vid impotens behandling)